måndag 9 mars 2015

Novellen om en ouppfostrad kärra och dess ägare.

Mötte upp Anni en sväng och köpte sockar i morse. Det gick utan problem.
Hittade några till Barnen och ett par till mig själv.
Precis som planerat.

Det oplanerade var när jag skulle därifrån.
Ni kanske minns den där historien om när min bil fick för sig att låsa dörrarna med oss på UTSIDAN medan den samtidigt gick på tomgång.
Den där gången då vi fick dyrka upp den himla dörren för att ta oss in.

Nåväl, bilens nästa trick har varit att låsa IN föraren. Man kommer körandes där i godan ro, parkerar bilen, stänger av den och ska öppna dörren för att kliva ut.
Och inser att det var lättare sagt än gjort. Dörren är låst, det hjälper vare sig att dra på låsknappen eller att trycka på låsuppknappen. Inte heller funkar det att prova med dörrhandtaget.

Man liksom bara sitter där man sitter.

Jag brukar göra en kombination av allt som verkar logiskt. Jag rycker i dörren, trycker skit-jätte-fort på låsknappen både på dörren och på nyckelknippan. Startar bilen, slår av den och testar samma igen.
Har man tur funkar det och dörren går upp.
Har man otur funkar det inte och så sitter man där en stund till.

Ibland när jag stått hemma på gården har jag ringt in till Käre Maken, bett honom komma ut och så skickat ut nyckeln genom fönstret. Då kan han låsa upp från utsidan.
Ibland går det och ibland går det inte.

Hittills har jag alltid kommit ut, så småningom.

Senaste tricket i dag visade sig vara att slå igång alla sirener den har, när jag satt mig i bilen och skulle starta den. Fast jag gjorde som jag alltid gör: låser upp dörrarna med låsuppknappen på nyckelringen, öppnar dörren och sätter mig.

Ni kan tro att det lät!

Och inte gick det att stänga av heller som det brukar gå att göra genom att stoppa nyckeln i tändningslåset och vrida om. Nähädå, nu skulle det tutas och tjutas och blinkas med allt som gick på bilbatteriet.
Jag lät som en hel polisutryckning.
Mitt på torget vid Folkets Hus!

Så småningom så slutade det oväsnas. När jag stängde dörren.
Det var en trevlig yngling i min lillebrors ålder som vänligt föreslog det där med att man -Måste stänga dörren. Jag sa tack och talade om för samma yngling att felet nog i stället var att -Jag måste ha en ny bil.

Han såg väldigt road ut.

Sen skulle jag och Anni in en snabbis på Handplockat och förlusta oss lite efter incidenten och då låste bilen in mig igen.
Jag tog mig ut så småningom, i vanlig ordning, och konstigt nog så kändes det rätt fint att den bara låste in mig och inte tjöt också.


*odågan*

Ni minns den där känslan av att ha pinsamma föräldrar eller det att själv betraktas som en pinsam förälder.
Den är ingenting jämfört med att ha en pinsam bil.

Särskilt när den låser in en till allmän beskådan och man inte kan gömma sig.

Någonstans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar