Rallybruden

För att ta det från början.

Käre Maken hade ett flyg att passa på förmiddagen och jag och Pysslingarna skulle träffas hemma hos goa Ullis kring elvasnåret.

Klockan sju vaknar jag av att Makens väckarklocka inte har ringt. Nu var det tack och lov ingen större fara med det för han hann ändå.

Klockan tio åker jag hemifrån, halv elva har jag nämligen stämt träff med M på Café Myggan inne i stan, för lite planering inför Elsas konfirmation.
Att åka en halvtimme innan är god marginal då det tar en si så där sju minuter in i vanliga fall.
Mycket god marginal.

Men det är vägarbete på Kalixbron, och begränsad framkomlighet, så jag ville vara på den säkra sidan.

Kvart över tio inser jag att bilkön inte rör sig.
Alls. Av nån anledning.
Fem minuter senare står vi fortfarande stilla. På samma plats.

Och jag behöver gå på toa då.
DÅ.
Inte senare. Och inser att jag aldrig kommer att hinna på toa om jag ska stå där och vänta.

Så jag spanar efter poliser. Tjuvar mig förbi lite i kön, klämmer mig förbi avspärret på ena avfarten och sladdar lite senare in på gården hos min käre Bror. Som tack och lov bor på rätt sida om Kalixbron.
Lyckligtvis var bästa Sambon hemma så jag vrålar -Får jag låna toan! och hinner.
Med knapp marginal.

14 år med den här Ulcerös Coliten och jag vänjer mig aldrig.

En minut över halv elva drösar jag in på Myggan och tio i elva landar jag i soffan hos Ullis.
Där fnittrar vi över mitt rallyrace medan vi väntar in de andra.
Sen laddade jag batterierna där i några timmar med mina fina fina tjejer och sen tog jag en annan väg hem.
Utan missöden.

Så.
Ni kan kalla mig Blixten hädanefter och i morgon tänker jag inte gå utanför dörren.