Käre Maken har jobbat nere i Garpenberg i veckan och skulle komma hem nu i eftermiddag.
Så igår spenderade jag förmiddagen med min lillebror här hemma och vid femtiden åkte jag över till Kompis-Familjen för att fira deras första E som numer kan titulera sig myndig.
Kvart över sju var jag fortfarande kvar hos dem då Käre Maken ringer och frågar hur det går. Han själv hade just ätit middag med en arbetskollega och var nu på väg med bil till deras hotell.
Vi småpratade lite till och bestämde att höras av lite senare på kvällen, då jag kommit hem, för att säga godnatt.
Precis som vi alltid gör.
Klockan åtta hade jag kommit hem, myst in mig i pyjamasen och låst dörren.
Tagit mig ett glas vatten och slagit på tvn.
Då knackar det på dörren.
Alltså, ni som känner mig vet hur sjukt mörkrädd jag är då jag är ensam hemma. Försökte kika ut genom fönstret mot uppfarten men ser ingen bil.
Fattar inte hur jag vågade mig till dörren, men vi har en glasruta bredvid så jag tänkte att jag kunde kika ut i den och försöka se vem det var. Vid det här laget hade jag hunnit gå igenom allt hemskt som kunde stå där utanför. Min skräck: Juha V, nån bekant till Vilda Grannen eller någon läskig figur från exorcisten.
Jag ser dock en arm på någon som står och trycker i hörnet, en hyfsat lång person, och jag tycker mig känna igen jackan, så jag tänker att det är min bror som glömt nåt och kommit förbi en sväng.
Det var det inte.
För Kära Maken har kommit hem en dag tidigare och tänkte överraska mig!
"På väg från middagen", jomenvisst.
Han satt i bilen på väg från flygplatsen i Luleå då han ringde.
Tack och lov hade han inte med sig husnycklarna för själv hade han tänkt sig en mer storstilad entré.
I form av att hinna hem före mig, bädda ner sig i sängen i smyg och sedan vänta på att jag går och lägger mig.
Eller vänta inne i badrummet, i mörkret, tills jag ska borsta tänderna eller gå på toa.
Eller ställa sig bakom husknuten och vänta på att jag kör in på gården.
Eller...
Ja ni kan ju tänka er själva.
I fall någon undrar varför jag är mörkrädd.
Och han kan ju glömma att nånsin får ta med sig några husnycklar då han åker bort och jobbar.
Men himmel så glad jag blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar