Semmel fest

Tog mig i kragen efter en viss tveksamhet i morse och ringde El Doktores mottagning.

Tveksam för att jag ogillar förändringar och tveksam för det där med vilken doktor jag skulle välja.
Först tänkte jag lura mig själv och glömma bort när de hade telefontid, bara för att förhala det lite.

Som tur var så var jag inte särskilt lättlurad i dag.

När jag väl hade ringt så kändes det så bra.
Kortisondosen är nu åtta gånger högre och en koloskopi är inbokad lagom till sportlovet.

Inte det jag ser fram emot mest direkt, men samtidigt så är det skönt att få det gjort. El Doktore är bestämmd och rationell.

Han talar om vad som ska göras och så är det bra med det.
Han hälsar mig Välkommen till sin Klinik och jag tycker mig höra en viss stolthet.
Hans Klinik.

Han är den bäste och jag vet att jag valde rätt.
Det känns tryggt att någon talar om vad som ska göras.
För just nu orkar jag inte bestämma själv.
Orkar bara bli bättre.

Så nu är jag fullproppad med kortison igen.
Och snart vänder det.
Det ser jag fram emot.

Familjen är i skrivande stund ute och åker längdskidor.
Pappan och två glada Kottar.
När de kommer hem ska vi äta semla.
Det ser jag inte fram emot.

Men jag ska äta locket i alla fall.
Och en slick grädde och mandelmassan.
För det är de godaste semlorna i världen.

Lyktans egna.

Sen ska jag se på mina finaste.
På deras rödrosiga kinder och gräddiga nosar.

Och jag ska känna mig så lycklig.
Som Ferdinand under sin korkek.


Det finns hopp.


.