När man tjurar ihop totalt

Så här vackert är det ute på vår gård i dag.







Solen skiner från klarblå himmel.
Det är en perfekt dag, som gjord för utevistelse.
För skidåkning och pulka-rejs.
Varm choklad och limpmackor med ost och prickigkorv.

Det gnistrar i snön som av tusentals diamanter av bästa sort.
Naturens egna.

Och uthusen ser ut som om de fått sina tak dekorerade med sjok av grädde.





Det är svårt att tänka sig att vi sitter här ute på altanen och äter sommarfrukost om några månader.



Som det är nu så ser vi knappt ut genom fönstret inifrån köket.
Och inte in dit heller, för den delen.

Finns det nån som inte känner hur det riktigt kvillrar i hela kroppen efter att få komma ut?!
Känna vårens första strålar mot ansiktet och bli sådär frostnupen om näsan.

Äta apelsiner med småkalla fingrar och grilla korv.

Jag längtar ut ut ut.

Familjen är i skidbacken.
Elsa och Kusinen på slalomskidor och Pappan och Edvin i längdspåret.

Jag är hemma.
Kan inte gå nånstans utan att ha en toalett nära.
Och de är inte det enklaste att baxa med sig ut i naturen kan jag säga.

För det mesta går det rätt bra att leva med Ulcerös Colit.
Men idag.
I dag.
Just i dag.

Då avskyr jag den här jävla skit-sjukdomen.

I vanliga fall brukar jag tillåta mig själv att ligga kvar i sängen till nio snåret.
Sedan är det bara att kliva upp och se till att göra det bästa av dagen.
Annars är jag rädd att jag kanske inte alls får lust att kliva upp.
Nånsinn.

Men i dag.
I dag tänker jag tycka synd om mig hela förmiddagen.

Faktiskt.

Kanske ända till klockan två.

Men jag har klivit upp i alla fall.


.