När man är en gummi gumma

I går lyckades jag igen.

Ni som känner mig vet ju att jag mer än en gång lyckats fastna med fingrar i både det ena och det andra.
Och jag kan utan problem vrida armar och ben i onödiga vinklar och mer än vad som är nödvändigt.
Precis som min lillebror.

Men i går var första gången jag lyckades vrida in och sedan fastna med benet.
I en köksstol.

När vi satt och åt middag vred jag liksom in det ena benet under stolen och lite runt mitt-pinnen under den.
Det gjorde inte det minsta ont.
Ont gjorde det däremot sedan, när jag skulle vrida ut benet och kliva upp från stolen.

Då sa det liksom drrrrrrrr och så knäppte nåt till på utsidan av benet vid knäet.
Först gjorde det så ont så jag trodde jag skulle kräkas.
Sedan blev jag helt kallsvettig.
Med sikte på badrummet ifall illamåendet inte skulle ge med sig hade jag efter tio minuter, som kändes som en timme, tagit mig från långsidan av bordet till kortsidan.

Bra jobbat.

Medan Fasters Finaste stod och klappade mig på samma ben och sa:
-Faster, lugna ner dig lite så blir det nog bra.

Gullungen!

Tanken som slog mig när jag stod där var att om jag håller emot med handen där det gör som ondast, kanske det stadgar knäet lite.
Medan jag går.
Till badrummet.

Så jag andades lite och sedan tryckte jag till där på utsidan.

Då sa det drr, nåt sprättade till och så släppte det.
Det ondaste onda var borta, bara så där. Lite ömmade det och lite sladdrigt kändes benet, men annars.
Inget.

I morse var benet lite stelt och jag kan inte vrida det åt sidorna utan att det känns, men jag kan gå utan minsta besvär.

Vad har jag lärt mig då?

Jo, om man har överrörliga leder.
Och man har vetat om det hela ditt liv.
Och läkaren har sagt att man ska undvika att vrida armar och ben åt alla möjliga och omöjliga håll.
Då ska man låta bli det.

Helst.

Min lillebror sa att han minsann upptäckt det för länge sedan.

Så nu gör jag det.
Undviker att snurra in benen i stolar.
Eller under dem.
Överhuvudtaget.

I alla fall tills vidare.



.