Vår känslor

Jag tror jag har fått våren på hjärnan.
Lite märkligt med tanke på att jag inte alls varit nån vår människa.
Någonsin.

Men nu verkar det ha ändrats.
Jag har till och med funderat på om jag skulle ta och börja kratta här på gården.
Eller börja plantera lite.
Då förstår ni!
Kanske samma sak som drabbat mig nu, som härom sistens då jag började gilla rosa helt plötsligt...
Eller så är det åldern.
Ja väl, vilket som.

Det här är dagens vårbilder som M fotade då vi var på väg hem från föräldramötet i kväll.

Här satt vi och pimplade sik för ganska precis tre veckor sedan.


*öppet vatten*


*vid vindskyddet*


Det allra bästa är nog att det har börjat torka upp ute på gården.
Snart är jag kvitt sandlådan vi har i hallen för tillfället.

Egentligen är kanske våren den bästa årstiden, efter hösten och vintern då...

-Inga insekter, i alla fall inte så många.

-Inte så stark sol, så jag kan vara ute utan att svimma av värmen.
(Äter ju en del mediciner som gör att jag inte bör vistas i solljus utan heltäckande kläder och högt solskydd. Då är sommaren ingen hit direkt.)

-Det är fortfarande inte så ljust ute då man ska gå och lägga sig. Jag vill egentligen ha kolsvart, men man kan ju inte få allt man vill.


Ja, när jag tänker efter har nog våren klättrat ett snäpp på min gilla-årstider-lista.
Hade vi bara haft körsbärsträd som blommade hade nog lyckan varit total.


Nåväl, nu ska jag sluta tjata om våren och gå och göra lite nytta här hemma.



Ha det gott!
Kram J.