Tvagningens ädla konst

Klockan är strax halv åtta.

Det skvalar i duschen.
Och sjungs.
Låter som att både Pavarotti och Loa Falkman har opera duett.
Eller åtminstone som att en hel kör, huserar därinne.

Så är det dock inte.
Celebert besök i all ära, men det är lilla e som duschar efter jiu jitsu träningen.
Han sjunger och skrålar.

Jag vet att han kan stå där nästan hur länge som helst.
Länge.
I det varmaste vatten han tål.
Så det immar igen hela badrummet.
Inga Gunde-duscha-på-30-sekunder här inte.
Passar man sig inte och ropar -Stopp!, får man själv duscha i kallvatten.

Själv tar han det med ro.

-Jag tycker om att duscha, säger han. Men bara när det är nödvändigt...


*Kottarnas favorit handdukar, Mumin Mormorn och F har inhandlat*


Själv brukar jag alltid duscha riktigt varmt först.
Sen vrider jag ner så det blir kallare och kallare och till sist, jättekallt.
Det känns så friskt och skönt sen.
Man blir liksom pigg och ganska glad.

Ibland glömmer jag att vrida tillbaka termostaten till lagom varmt.
Jag kan säga att det brukar höras de gånger då jag glömt.

Den som duschar då finner det sällan lika uppfriskande som jag själv gör.

Är väl mitt finnblod som susar i ådrorna.
Ni vet, först en riktigt varm sauna och sen, hopp ner i havet.

Eller i snön om det är vinter, för den delen.
Fast då rekommenderar jag att man kollar så det inte är skare innan...



Tiddelipom.