Sanslös kväll...

En go vän till Maken kikade förbi i går kväll och var lite sugen på bastu och ett dopp i havet. Svårövertalade var vi inte, så snabbt packade vi ner lite badkläder och en korvbit att grilla efteråt. Sen åkte vi ut till stugan.

Allt gick bra.

Tills vi skulle börja bege oss hemåt och jag skulle bära ut lite saker från stor stugan till sov stugan.
På väg nedför trappan känner jag hur nåt killar mig på armen.
Jag kikar ner och ser en sån kors spindel så jag tror hjärtat skulle stanna.
Det gör det inte.
Det slår i 190 knyck istället.

Nu skulle jag gärna vilja påstå att spindeln var stor som en tarantell, eller nåt liknande.
Det skulle kännas mer värdigt.
Men vi håller oss till sanningen.
Den var kanske som en femtioöring stor.
Oväsentligt.
Det är också stort...

Egentligen är jag inte dödens rädd för spindlar men jag gillar dem inget vidare.
Särskilt då man inte ser var de tog vägen.
Det gjorde jag inte.

Så jag kastar av mig tröjan, springer runt i bara shorts och bh och försöker se var den tog vägen.
Tack käre värld för att det är kolsvart ute så ingen ser mig.
Ingen förutom Maken och hans kompis då...
Och möjligtvis Svärmor och Svärfar, och en eller annan stuggranne...

Jag vägrar ta på mig tröjan, övertygad om att spindeln är kvar där i.
I stället sätter jag mig i bilen i nämnda kläder och sen inrullad i en handduk.
Ja menar, hur stor är risken att man möter nån på vägen hem, klockan ett på natten?
Vägen mellan stugan och oss är ju inte den mest trafikerade, trots allt.

Det är nu jag borde ha insett att: Kan det hända nåt, så gör det det.
I allafall om jag är inblandad.

Halv vägs hem får vi punka.
Och inte vilken punka som helst.


Halva däcket, på insidan, är liksom borta.
Bilen står med fälgen direkt mot vägbanan.
Och jag står halvklädd brevid.

Sånt händer på film. Inte mig. Eller.

Kvart i två är vi hemma, utan vidare missöden.
Fast man kan ju tycka att det räcker.

När vi stannar på gården ber jag M att ställa bilen långt från huset.
Ifall den börjar brinna, eller nåt.
En olycka kommer ju sällan ensam som bekant.
De kommer tre och tre.
1:Spindeln
2:Punkat
Alltså fattas en ännu.

Då påminner han mig om tidigare på dan.
Då han backade på en bil på parkeringen vid affären...


Egentligen borde jag ha stannat hemma redan då.

Fast det gick ju rätt bra trots allt, ingen kom till skada och jag hade i allafall nyryckta, släta fina ben ;-)



Vad nu det gjorde för skillnad... *s*