Så var man här

Har skrivit dagbok sen jag var sju år och fick min första egna.
Då var det viktigt att det fanns lås och nyckel så ens hemligheter bevarades...
Idag sällar jag mig till den moderna formen av dagbok, på nätet, utan nyckel och till allas beskådan.
Antar att hemligheterna fortfarande kommer att skrivas i den egna boken här hemma. Tryggt bevarade.

Här kommer jag nog mer att dela med mig av mitt vardags pussel. Ett pussel som består av dagar där skratt ljuder mellan väggarna och av andra, mindre soliga dagar.
Somliga dar dräller vi i soffan hela familjen, pysslar och läser, ser film och bakar eller lagar mat.

Andra dar får man vara glad att man inte glömt nån på nåt ställe. Vi kör mellan vår lilla by och samhället som om vi vore taxi chaufförer.
De kvällarna kan jag ligga i sängen och räkna in min lilla familj innan jag somnar... För de är värdefulla de här människorna jag bor med.

De finaste jag har...

Nu blir här ugnspannkaka. Önskemål från kottarna.
Sen ska Stora E och fira en klasskamrat med bowling och fika.
Ny tröja är inhandlad och kvällen känns så där förväntansfull.



Men som sagt, pannkaka först.



Kram och hej.